“ Ah, Mr Johannsen. “ sa Mr Williams och log. “ Kom in. “ Chris log och gick in.
“ Tack, Mr Williams. “ sa han.
“ Vi har en plats åt dig bredvid Miss Roberts. “ sa han och gjorde en gest mot den tomma platsen bredvid mig. Jag gömde ansiktet i boken och hörde hans steg komma närmare. Jag hörde stolen dras ut och någon satte sig ner.
“ Miss Roberts, sover du på lektionen? “ frågade Mr Williams irriterat.
“ Nej, Mr Williams...” sa jag tyst och kollade upp.
“ Bra. Lägg undan boken och ta upp din penna då. “sa han hårt och sen kollade på hela klassen.
“Jag delar ut dem här papperna och ni ska skriva ner allt ni vet om vampyrer. “ sa han som han tog upp en bunt tomma papper och började dela ut dem. En sak jag märkte var att som ordet 'vampyrer' kom över Mr Williams läppar, blev Chris ögon större och hela hans kropp spände sig. Men bara i en sekund innan han kollade på mig och log. Jag kollade omedelbart rakt fram. Från hörnet av mitt öga så jag hur hans leende tynade bort och hans huvud hände sig neråt. Jag kände mig skyldig... Det var inte hans fel att hans föräldrar döpte honom till samma namn som min döda bästa vän... Jag fick ett papper och började skriva. 'Vampyrer' skrev jag högst upp och väntade sedan en sekund innan jag började skriva.

Vampyrerna var dem första nattvarelserna att bli upptäckta. Dem är onds och grymma, och dem mördar människor för att ge föda åt sig själva. Dem blev upptäckta för 300 år sen av en amerikan vid namn Charles Pride. Han, precis som Hans Andersson, var väldigt intresserad av nattvarelser och var väldigt intresserad av Hans arbete. Han, i skillnad till väldigt många, trodde på Hans. Så Charles gick ut en gång med sina vänner och precis som Charles hoppades, såg dem en vampyr. Hans vänner berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som fick panik. Det var stora nyheter, och folk började låsa in sig själva. . Några trodde dem var modiga, och utmanade bestarna, men det ledde bara till deras egen död. Men vissa människor lyckades faktiskt döda vampyrer, och det betydde krig. Dem två arterna slogs för sina döda familjer och så fortsatte det i århundraden. De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. Vampyrer är väldigt bleka och har glödande röda ögon. Dem har huggtänder som är fyllda med gift. Om du blir biten av en vampyr så förlorar du din rörelseförmåga och dem börjar dricka ditt blod. Om en vampyr biter dig utan att dricka ditt blod, så injicerar dem in giftet i din kropp. Om du får exakta mängden av gift, så förvandlas du till en vampyr. För mycket eller för lite, dör du. Det gör också ditt blod odrickbart för vampyrer. Vampyrer brinner i solljus och försvagas av vitlök och eld. Vigvatten och kors fungerar inte på vampyrer, även om vissa tror på det i alla fall. Det finns olika sätt att döda en vampyr. En träpåle genom hjärtat, skära av huvudet på den eller bränna den. Vampyrer är snabbare och mycket starkare än människor, men vampyrer är ofta ute efter att jaga män. Kvinnor och barn har ett speciellt sorts blod som för vampyrer är delikat, och vampyrer ger inte ofta sig själv den lyxen.

Jag skrev och skrev, allt som jag visste om vampyrer fyllde pappret. Jag var så inne i uppgiften att jag inte märkte att Mr Williams stod bakom min rygg och läste varje ord jag skrev förrän han började skratta högt för något jag skrev. Jag tappade all min koncentration och kollade upp på honom.
“ Är något fel, Mr Williams? “ frågade jag tyst.
“ Låt mig läsa upp inför hela klassen, då tror jag nog du ser ditt misstag. “ sa han elakt och tog pappret och började gå fram framför klassen. Åh nej...
“ De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han och kollade på mig. Klassrummet fylldes med skratt. “ Ser du ditt misstag? “ frågade han och log. Jag kollade förvirrad på honom. Det hela lät logiskt för mig.
“ Nej, det gör jag inte... “ sa jag tveksamt.
“ Låt mig vara mer specifik. “ sa han och hostade.  “ Medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han. “ Förstår du nu? “ frågade han, nu mer irriterad.
“ Nej... “ sa jag långsamt.
“ Åh, för i helvete! Hur efterbliven är du?! “ Mer skratt. “ Vampyrer har inget samvete! “ skrek han åt mig. Jag nickade långsamt.
“ Det tror jag faktiskt dem har... “ sa jag tyst.
“ Men nu, miss Roberts... Handlar det inte om tro. Utan om fakta. “ sa han precis som klockan ringde. Jag plockade snabbt upp mina böcker och sprang ut. Fort till mitt skåp, låste upp det, lade in böckerna, låste det. Precis som jag tänkte springa till tjejtoaletten tog en hand tag i min arm. Jag kollade upp på ansiktet med tårar i ögonen.
“ Hej, Är du okej? ” frågade Chris snällt och kollade ledsamt på mig... Som om han ville hålla om mig, torka bort mina tårar och säga att allt var okej. Även om inget var det... Jag stönade irriterat.
“ Ser jag ut att vara okej?! “ skrek jag slet min arm ur hans grepp innan jag sprang mot tjejtoaletten, lämnade honom ensam i korridoren igen.

Jag satt i ett av dem små båsen och nu hade jag suttit där ett tag. Jag kollade på klottret på väggarna och läste dem små meddelanden som stod där. Julia hjärta Isaac. Jag är kär. Johanna var här. Dem mesta av det var skrivet med läppstift. Jag kollade runt i det lilla båset och såg att spegeln va sprucken. Först kollade jag bara på den men sen tok jag en liten skärva som jag tryckte genom skinnet på mitt högra pekfinger. På väggen skrev jag, med mitt egna blod... Vad har jag gjort för att förtjäna det här...?

Lunch. Jag brukade inte ofta äta i cafeterian, men jag ville inte visa mig svag. När jag gick in i cafeterian hörde jag mummel och folk som skrek ord åt mig men jag ignorerade dem. Jag tog en bricka och ställde mig i ledet. Jag tog en macka och ett äpple och vände mig om för att leta efter en plats. Då såg jag det. Ett nästan tomt bord. Den enda som satt där var... Chris. Såklart. Han vinkade och log åt mig. Jag kollade på honom och sen kollade jag panikslaget runt i cafeterian och hitta min räddning. En grupp människor lämnade precis ett bord och jag skyndade mig dit. Jag satte mig ner med ryggen mot Chris och kollade ner. Det kunde ha varit en genial plan! Förutom den delen då jag mötte hans ögon... Annars hade jag kunna låtsas att jag inte såg honom... Jag kunde såklart säga att jag trodde han menade någon annan, men det var så uppenbart att han kollade på mig. Jag tog upp mitt äpple och precis som jag bet av en bit satte sig någon bredvid mig. Av chock, attackerade äpplet min hals och fastnade. Jag hostade och hostade till äppelbiten kom loss och jag spottade ut det på en servett som jag snabbt vek ihop innan jag kollade upp på den som satt bredvid mig. Såklart var det Chris.
“ Jag tyckte det skulle vara slöseri på utrymme med två bord som bara en person satt vid. “ sa han och log åt mig. Min hand var fortfarande vid min hals och jag bara kollade på honom. “ Åh... Skrämde jag dig? “ sa han och log, och kände hur mina kinder blev röda. Han skrattade. “ Eller var det bara ett äckligt äpple? “ frågade han. Jag bara kollade på honom. “ Snälla... Säg något... Få mig inte att känna mig som en komplett idiot. “ sa han och vände sig mot mig så att våra knän nuddade varann. Jag rös. Han rör vid mig. Det var den enda tanken som fyllde mitt huvud. Min röst var borta, och mina ögon hade drunknat i hans.
“ Ja, det här blir ju lite pinsamt för mig... “ sa han lågt och kollade ner, flyttade sig bort från mig. Min värld föll samman när hans knä slutade nudda mitt.
“ Nej. “ sa jag fort och lutade mig lätt mot honom. Han kollade chockat på mig fört men sen log han. Åh nej... Varför sa jag så? Är jag värkligen så efterbliven som Mr Williams sa?! Jag kollade generat ner.
“ Vad har du emot mig? “ frågade han. Jag kollade chockat upp på honom.
“ Vad pratar du om? “
“ Så fort som du hörde vem jag var, så har du undvikit mig. Du gick iväg från mig, ignorerar mig. Varför? Stinker jag? “ frågade han med ett halvt leende på slutet som snabbt försvann. Jag log kort och kollade sedan ner.
“ Det är inget. Jag menar... Jag har inget emot dig. Det är bara... Inget. Och jag undviker dig inte. Det är bara sån jag är runt folk. “ Jag mötte hans ögon.
“ Så du har inget emot mig alls? “ frågade han och log.
“ Nej, inte alls. “ sa jag. Han var inte lik någon annan. Han dömde inte. Så fort jag sa orden så lutade han sig mot mig med sina läppar en centimeter från mina. Jag slog till honom.
“ Vad tror du att du håller på med?! “ skrek jag åt honom. Han log och kollade på mig. Jag hade inte gjort honom illa alls.
“ Du sa att du inte hade något emot mig. Och det betyder verkligen inte något. “ sa han och log.
“ Ja då måste jag säga att jag har väldigt mycket emot dig. “ sa jag hårt och ställde mig upp. Jag tog min bricka och gick iväg. Jag kände hans blick och hans sarkastiska leende i min rygg. Jag hade fel. Han var bara ute efter att göra bort mig...

---

Kände att det var dags för en ny del ;)

Hejdå!