Oaccepterad kapitel 1, del 1/3
Min röst ekade mellan bergen och jag log smått. Jag har alltid varit en bra sångerska och jag älskade att höra min egen röst. Sången är den enda sak jag någonsin varit bra på, och jag har alltid skrytit så mycket som jag kunde om det. Kanske var det en av anledningarna varför ingen ville vara med mig... Jag suckade... Bara en ville vara med mig. Istället för att tycka illa om mig så avgudade hon min röst, och såg mig som en professionell sångerska. Den tjejen, mitt enda fan, min enda vän, gick bort för några veckor sen i en hajattack nära kusten. Dem var väldigt sällsynta, och oftast inte farliga, men hon dog. Inte med en gång, men på väg till sjukhuset. Jag grät och kände mig ensammare än någonsin väldigt länge. Och det gör jag fortfarande. Jag satte mig ner på en stor sten och lade armarna om mina knän och kände hur tårarna fyllde mina ögon. Jag är helt ensam. Ingen vill vara nära mig. Ingen vill ha med mig att göra. I skolan är jag som ett spöke, hemma är jag som ett spöke, på stan är jag som ett spöke, men här... Det här är den enda platsen där jag kan vara mig själv. Utan att folk skrattar åt mig. Jag lyfte på mitt huvud och även med en suddig kant av tårar kunde jag se att solen var på väg ner. Jag måste vara tillbaka innan solnedgången. Så jag ställde mig upp, tog min jacka och väska, vände mig om en sista gång och började gå på väg hem till min moster. Mina föräldrar lämnade mig när jag var fem och min moster Monique har tagit hand om mig sen dess. Jag vet inte vad som hände dem, och jag vill inte veta. Dem övergav mig, och jag slutade bry mig för ett tag sig. På min femtonde födelsedag förra månaden bestämde jag mig för att bli en oberoende kvinna. Inte för att jag hade ett val... Men jag skulle börja leva mitt liv utan alla klagomål. Jag gick fort och solen försvann mer och mer.
" Haily! " hörde jag Monique skrika några meter bort.
" Kommer! " skrek jag tillbaka. Jag hörde dörren stångas och jag gick några steg till, sen såg jag huset. Det var ett enkelt hus med skog runtom allt. Det tog ett tag att åka till stan Men det var mycket bättre att ha lite distans till allt. Jag sprang dem sista stegen till huset och jag gick in och stände dörren hårt efter mig innan jag låste.
" Haily! Du vet att du inte kan vara ute så sent! Tänk om du inte hade kommit tillbaka i tid och vampyrerna hade tagit dig! " skrek hon åt mig och jag såg soppsleven i hennes hand precis som jag kände lukten.
" Jag vet, jag vet. Du har sagt det miljoner gånger. " sa jag och lade min väska på en stol bredvid dörren.
" Och ändå så lyssnar du aldrig! " sa hon och jag suckade. Jag kollade runt i den lilla hallen innan jag gick in i köket. Och om någon undrar; Ja. Vi lever i en värld där vampyrens existens inte är en hemlighet. Vampyrerna kommer bara fram efter solnedgången och dem är farliga och törstiga. Många människor har blivit mördade av vampyrer för att dem är ute efter solnedgången. Väldigt många överreagerar och går runt med vitlöks parfym and låser sina dörrar och fönster hårt. Men alla vet att vampyrer inte kan visa sig i solljus och kan inte komma in i ett hus oinbjuden. Monique är bara väldigt noga med att låsa dörren. Hennes yngsta dotter, Diana, är bara två år och älskar ett äventyr. Diana gick ut en gång, när vi inte brydde oss om att låsa dörren. Monique såg henne genom fönstret och riskerade hennes liv genom att springa ut efter Diana. Vampyrer är snabba, väldigt snabba, och jag tror att dem lätt skulle kunna fått tag på Monique och Diana. Men vampyrerna har svårare för att döda kvinnor och barn, än vad dem har att döda män. Jag kollade i soppskålen på bordet, gjorde en min och gick sedan in i mitt rum. Jag var inte hungrig, och verkligen inte på humör över att se skuggorna i skogen. Idag var det fullmåne. En äkta vampyrnatt. Och mitt rum hade inga fönster.
Jag satt under mitt skrivbord med bilden av min döda vän och med tårar i ögonen. Jag har inte riktigt kommit över hennes död än... Frågan är om jag någonsin kommer det. Jag suckade och stängde ögonen en stund. Jag såg hennes ansikte framför mig. Hennes mörkgröna ögon som alltid hade en glimt av kärlek, omtanke och sann vänskap i dem. Hennes mörkbruna lockiga hår med rött stänk som nådde henne till midjan. Hon var kort och hade ett naturligt leende på läpparna. Hennes namn var Chris. Hon föddes på julafton. Hennes föräldrar döpte henne efter det engelska ordet Christmas. Jag öppnade mina ögon och ställde mig långsamt upp. Sen tog jag min dagbok och slängde mig på sängen. Jag tog upp min penna och öppnade boken.
Kära dagbok... Det finns ingen chans att jag någonsin kommer glömma Chris... Jag tänker på henne hela tiden. Jag går aldrig till kusten numera, Jag sjunger aldrig sången jag skrev till henne. Tårarna besöker mina ögon hela tiden, och jag börjar bli trött på dem... Jag är ensam i en värld av mörker... Det är ingen som bryr sig om mig längre... Inte ens Diana vill att jag leker kurragömma med henne längre! Jag trodde aldrig att... Att jag skulle vilja döda mig själv...
Jag lade undan boken och somnade. Mina drömmar var fyllda med röda ögon och blod... Jag stod på mitt ställe och kollade runt. Allt jag såg var mörka figurer med röda ögon och blodiga huggtänder... En av dem höll Monique, en annan Diana, en annan Miranda och en annan... Chris... Hon kämpade för att komma loss och hennes bruna hår studsade mot hennes kropp. Hennes leende var borta, och ersatt av en skrämd min. Jag tog ett steg mot henne och de två vampyrer som höll Diana, Miranda och Monique kom närmare med sina huggtänder mot Dianas, Mirandas och Moniques halsar... Jag tog ett steg tillbaka och dem backad igen. Fan. Jag kunde inte rädda en utan att dem andra tre skulle bli mördade... Jag kollade runt på alla fyra av dem.
" Snälla? Låt dem gå! " Skrek jag till vampyrerna. Dem bara stod där och kollade på mig med sina röda ögon. " Snälla?! " skrek jag igen och jag såg hur en av vampyrerna slickade sig om läpparna. Jag stirrade på honom och jag såg att han kollade på min nacke. Jag kollade ner och såg mitt blod pulsera ut genom ett stort bitmärke på min hals.
" Vad i...? " När orden kom över mina läppar så tog dem fyra vampyrerna som höll min familj och vän ett tag om deras nackar och bröt dem innan dem kastade sig tillsammans med dem andra vampyrerna mot mig. Jag vaknade i ett skrik och kollade runt. Sen kände jag på mitt nacke. Inget sår... Jag suckade lättat och kollade mot klockan. En timme kvar till soluppgång... Jag stönade irriterat och kastade min kudde över ansiktet. Att drömma mardrömmar om vampyrer var inte något nytt. Men varje gång, var det lika läskigt... Jag satte mig upp och kollade runt i mitt lilla rum. Jag suckade, ställde mig upp och gick fram till min garderob där jag tog ut ett par blå jeans och en söt tröja. Sen gick jag till min spegel och borstade ut mitt korta svarta hår. Jag såg mina ögon och flämtade till. Dem var röda... Glödande röda... Precis som ögonen på vampyrerna i mina mardrömmar. Jag blinkade några gånger och mina ögon blev gråa igen. Va? Jag såg den röda färgen! Det kan inte ha varit inbillning... Miranda, Moniques äldre dotter som var sju, kom in genom dörren. Hennes långa svart hår räckte henne till revbenen och hon kollade på mig under sin lugg som var bara lite för lång, så man såg bara halva hennes ögon. Vänta... Hennes ögon var svarta...
“ Haily... “ sa hon tyst med en ljus röst.
“ Ja? “ sa jag sakta, lite förvirrad över hennes ögon. Hennes ögon var ljusblå, inte svarta!
“ Är du rädd? “ frågade hon och kollade mig rätt in I ögongloben. Jag kollade förvånat på henne.
“ Va? “
“ Är du rädd för vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? “ frågade hon. Jag kollade på henne både chockad och rädd.
“ Miranda! Frukost! “ hörde jag Monique skrika från köket. Miranda stängde sina ögon och när hon öppnade dem var dem blå igen, och hon log mot mig.
“ God morgon, Haily. “ sa hon innan hon vände sig om och började gå mot köket. Jag kollade förvirrat efter henne. Vad menade hon med det? Hennes ord ekade I mina tankar... Vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? När dem fångar mig? Hur vet hon att dem ska fånga mig? Vad är det för fel på henne...? Vad vet hon, som hon inte berättar för mig?
Jag tog ut mina böcker ur skåpet och skulle precis stänga det när jag såg en lapp mellan min matematik- och engelska-bok. Förrvirrad sträckte jag mig efter lappen och samma stund som jag drog, trillade alla mina böcker ut och begravde mig. Under alla böcker skratten som fyllde korridoren. Alla skrattade åt mig. Jag knuffade undan böckerna över mig och kollade på lappen. 'Är din bok-säng skön?' Jag ställde mig upp och rev sönder lappen och kollade mig omkring. Alla skrattade åt mig. Med tårar I ögonen satte jag mig ner och började lägga in böckerna I skåpet. Klockan ringde. Jag stönade irriterat och drämde huvudet i det tomma skåpet bredvid mitt. Nu skulle jag bli sen också! Folk började gå förbi och dem som trodde dem var coola sparkade iväg mina böcker på vägen därifrån. I gengäld stirrade jag surt på dem, och det gjorde att dem skrattade åt mig. Jag började plocka upp böckerna igen. Först var det helt tyst förutom dem avlägsna rösterna från lärare. Sen hörde jag steg. Förmodligen en stackare som glömt något. Just som jag ställde mig upp och vände mig om för att hämta böckerna som folk sparkat iväg gick jag rätt in i någon och trillade baklänges.
“ Oj! Förlåt, hur gick det? “ sa den främmande rösten. Jag kollade upp och såg ansiktet på en främling. En väldigt, väldigt, väldigt söt kille som stod över mig kollade ner på mig och I mina... Mina böcker! Jag kollade I korridoren och dem var inte där. Jag kollade på honom igen. Han satte ner böckerna och höll ut en hjälpande hand. Jag tog inte hans hand men ställde mig upp och kollade på honom.
“ Okej... “ sa han generat och böjde sig ner för att plocka upp böckerna som dem sträckte ut dem åt henne. Jag tog böckerna och lade in dem I skåpet.
“ Tack... “ sa jag tyst.
“ Wow, den pratar. “ sa han och log charmigt. Jag stirrade på honom. “ Åh... Förlåt... “ sa han och det såg ut som om han menade det.
“ Det är lugnt... “ sa jag sakta.
“ Jo... “ Jag trodde att han skulle säga att han var tvungen att gå och att han tyckte jag var riktigt konstig och ville hålla sig borta från mig, men jag blev överraskad. “ Jag är ny här... Och jag vet inte vart allt ligger... Kanske skulle du kunna visa mig runt nån gång... Eh... Vad heter du? “ sa han. Han såg väldigt obekväm ut. Men inte att han hade svårt att vara nära mig, mer som om han var generad och inte ville visa det.
“ Haily. Och du? “ sa jag och låste mitt skåp. Han log.
“ Jag heter Chris. “ Min mun föll vidöppen.
“ Vad sa du? “
“ Chris. Chris Johannsen. “ sa han förvirrat. Jag kände hur tårarna vill bryta ut, men jag tillät dem inte.
“ Jag är sen. “ sa jag halv kvävt och gick med stora steg därifrån. Några meter därifrån kom jag på att jag låste in mina historia böcker som jag behövde. Generat gick jag tillbaka, öppnade mitt skåp och letade efter historieboken.
“ Så... Skulle du vilja visa mig runt någon gång? “ frågade han och jag hörde att han hoppades på ett ja. Jag hittade min bok och tog ut den.
“ Jag vet inte om jag hinner. “ sa jag hårt och låste mitt skåp och gick iväg, lämnade honom ensam i korridoren.
Jag öppnade dörren så tyst som jag kunde och smög in I klassrummet. Jag hörde viskningar och några fniss när jag gick bakåt mot min plats.
“ Sen igen ser jag, miss Roberts... “ sa Mr Williams in I svarta tavlan. Jag mumlade en ursäkt och satte mig ner. Mr Williams vände sig om och kollade på alla.
“ Idag börjar vi på nytt tema eftersom vi avslutade våra förra tema, andra världskriget, igår. Idag ska vi börja lära oss historien av... “ han gjorde en paus för att bygga upp spänningen. Det funkade inte. “ ... Vampyrer. “ sa han och log slugt. Jag kollade upp och kände en rysning nerför ryggraden. Jag hörde mummel runtom i klassrummet men Mr Williams gav dem en blick och det blev tyst.
“ Vår vetskap om vampyrerna började trehundra år sen. Eller i alla fall hela mänskligheten fick reda på det då. “ sa han och gick fram och tillbaka. “ EN man vid namn Hans från Sverige studerade gamla berättelser om magiska varelser. Till exempel, vampyrer. En dag kom han på att det inte bara var fantasier och sagor. Det var på riktigt. Han var ute en natt och studerade natt varelser När han såg en kvinna bli iväg släpad av en väldigt blek man med en slängkappa. Hans földe efter dem, spionerade på dem. Han kikade runt hörnet och såg mannen sänka sina tänder i kvinnans hals. Han sprang iväg så fort som han kunde och nästa dag gick han till rådet och berättade vad han sett. Dem bara skrattade åt honom. Hans ville bevisa att det han såg var äkta. Till sist gick rådet med på det och följde med honom ut under dagtid för att se om det var på riktigt. Och såklart såg dem honom inte igen, för vampyrer kommer aldrig ut på dagtid. “ berättade han. Jag lyssnade tålmodigt och kollade aldrig iväg. Precis som Mr Williams öppnade munnen för att fortsätta öppnades dörren och alla kollade dit. I dörren, stod Chris. Jag flämtade tyst och kollade omedelbart ner.
Läs och njut,
Hej då! :)
" Haily! " hörde jag Monique skrika några meter bort.
" Kommer! " skrek jag tillbaka. Jag hörde dörren stångas och jag gick några steg till, sen såg jag huset. Det var ett enkelt hus med skog runtom allt. Det tog ett tag att åka till stan Men det var mycket bättre att ha lite distans till allt. Jag sprang dem sista stegen till huset och jag gick in och stände dörren hårt efter mig innan jag låste.
" Haily! Du vet att du inte kan vara ute så sent! Tänk om du inte hade kommit tillbaka i tid och vampyrerna hade tagit dig! " skrek hon åt mig och jag såg soppsleven i hennes hand precis som jag kände lukten.
" Jag vet, jag vet. Du har sagt det miljoner gånger. " sa jag och lade min väska på en stol bredvid dörren.
" Och ändå så lyssnar du aldrig! " sa hon och jag suckade. Jag kollade runt i den lilla hallen innan jag gick in i köket. Och om någon undrar; Ja. Vi lever i en värld där vampyrens existens inte är en hemlighet. Vampyrerna kommer bara fram efter solnedgången och dem är farliga och törstiga. Många människor har blivit mördade av vampyrer för att dem är ute efter solnedgången. Väldigt många överreagerar och går runt med vitlöks parfym and låser sina dörrar och fönster hårt. Men alla vet att vampyrer inte kan visa sig i solljus och kan inte komma in i ett hus oinbjuden. Monique är bara väldigt noga med att låsa dörren. Hennes yngsta dotter, Diana, är bara två år och älskar ett äventyr. Diana gick ut en gång, när vi inte brydde oss om att låsa dörren. Monique såg henne genom fönstret och riskerade hennes liv genom att springa ut efter Diana. Vampyrer är snabba, väldigt snabba, och jag tror att dem lätt skulle kunna fått tag på Monique och Diana. Men vampyrerna har svårare för att döda kvinnor och barn, än vad dem har att döda män. Jag kollade i soppskålen på bordet, gjorde en min och gick sedan in i mitt rum. Jag var inte hungrig, och verkligen inte på humör över att se skuggorna i skogen. Idag var det fullmåne. En äkta vampyrnatt. Och mitt rum hade inga fönster.
Jag satt under mitt skrivbord med bilden av min döda vän och med tårar i ögonen. Jag har inte riktigt kommit över hennes död än... Frågan är om jag någonsin kommer det. Jag suckade och stängde ögonen en stund. Jag såg hennes ansikte framför mig. Hennes mörkgröna ögon som alltid hade en glimt av kärlek, omtanke och sann vänskap i dem. Hennes mörkbruna lockiga hår med rött stänk som nådde henne till midjan. Hon var kort och hade ett naturligt leende på läpparna. Hennes namn var Chris. Hon föddes på julafton. Hennes föräldrar döpte henne efter det engelska ordet Christmas. Jag öppnade mina ögon och ställde mig långsamt upp. Sen tog jag min dagbok och slängde mig på sängen. Jag tog upp min penna och öppnade boken.
Kära dagbok... Det finns ingen chans att jag någonsin kommer glömma Chris... Jag tänker på henne hela tiden. Jag går aldrig till kusten numera, Jag sjunger aldrig sången jag skrev till henne. Tårarna besöker mina ögon hela tiden, och jag börjar bli trött på dem... Jag är ensam i en värld av mörker... Det är ingen som bryr sig om mig längre... Inte ens Diana vill att jag leker kurragömma med henne längre! Jag trodde aldrig att... Att jag skulle vilja döda mig själv...
Jag lade undan boken och somnade. Mina drömmar var fyllda med röda ögon och blod... Jag stod på mitt ställe och kollade runt. Allt jag såg var mörka figurer med röda ögon och blodiga huggtänder... En av dem höll Monique, en annan Diana, en annan Miranda och en annan... Chris... Hon kämpade för att komma loss och hennes bruna hår studsade mot hennes kropp. Hennes leende var borta, och ersatt av en skrämd min. Jag tog ett steg mot henne och de två vampyrer som höll Diana, Miranda och Monique kom närmare med sina huggtänder mot Dianas, Mirandas och Moniques halsar... Jag tog ett steg tillbaka och dem backad igen. Fan. Jag kunde inte rädda en utan att dem andra tre skulle bli mördade... Jag kollade runt på alla fyra av dem.
" Snälla? Låt dem gå! " Skrek jag till vampyrerna. Dem bara stod där och kollade på mig med sina röda ögon. " Snälla?! " skrek jag igen och jag såg hur en av vampyrerna slickade sig om läpparna. Jag stirrade på honom och jag såg att han kollade på min nacke. Jag kollade ner och såg mitt blod pulsera ut genom ett stort bitmärke på min hals.
" Vad i...? " När orden kom över mina läppar så tog dem fyra vampyrerna som höll min familj och vän ett tag om deras nackar och bröt dem innan dem kastade sig tillsammans med dem andra vampyrerna mot mig. Jag vaknade i ett skrik och kollade runt. Sen kände jag på mitt nacke. Inget sår... Jag suckade lättat och kollade mot klockan. En timme kvar till soluppgång... Jag stönade irriterat och kastade min kudde över ansiktet. Att drömma mardrömmar om vampyrer var inte något nytt. Men varje gång, var det lika läskigt... Jag satte mig upp och kollade runt i mitt lilla rum. Jag suckade, ställde mig upp och gick fram till min garderob där jag tog ut ett par blå jeans och en söt tröja. Sen gick jag till min spegel och borstade ut mitt korta svarta hår. Jag såg mina ögon och flämtade till. Dem var röda... Glödande röda... Precis som ögonen på vampyrerna i mina mardrömmar. Jag blinkade några gånger och mina ögon blev gråa igen. Va? Jag såg den röda färgen! Det kan inte ha varit inbillning... Miranda, Moniques äldre dotter som var sju, kom in genom dörren. Hennes långa svart hår räckte henne till revbenen och hon kollade på mig under sin lugg som var bara lite för lång, så man såg bara halva hennes ögon. Vänta... Hennes ögon var svarta...
“ Haily... “ sa hon tyst med en ljus röst.
“ Ja? “ sa jag sakta, lite förvirrad över hennes ögon. Hennes ögon var ljusblå, inte svarta!
“ Är du rädd? “ frågade hon och kollade mig rätt in I ögongloben. Jag kollade förvånat på henne.
“ Va? “
“ Är du rädd för vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? “ frågade hon. Jag kollade på henne både chockad och rädd.
“ Miranda! Frukost! “ hörde jag Monique skrika från köket. Miranda stängde sina ögon och när hon öppnade dem var dem blå igen, och hon log mot mig.
“ God morgon, Haily. “ sa hon innan hon vände sig om och började gå mot köket. Jag kollade förvirrat efter henne. Vad menade hon med det? Hennes ord ekade I mina tankar... Vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? När dem fångar mig? Hur vet hon att dem ska fånga mig? Vad är det för fel på henne...? Vad vet hon, som hon inte berättar för mig?
Jag tog ut mina böcker ur skåpet och skulle precis stänga det när jag såg en lapp mellan min matematik- och engelska-bok. Förrvirrad sträckte jag mig efter lappen och samma stund som jag drog, trillade alla mina böcker ut och begravde mig. Under alla böcker skratten som fyllde korridoren. Alla skrattade åt mig. Jag knuffade undan böckerna över mig och kollade på lappen. 'Är din bok-säng skön?' Jag ställde mig upp och rev sönder lappen och kollade mig omkring. Alla skrattade åt mig. Med tårar I ögonen satte jag mig ner och började lägga in böckerna I skåpet. Klockan ringde. Jag stönade irriterat och drämde huvudet i det tomma skåpet bredvid mitt. Nu skulle jag bli sen också! Folk började gå förbi och dem som trodde dem var coola sparkade iväg mina böcker på vägen därifrån. I gengäld stirrade jag surt på dem, och det gjorde att dem skrattade åt mig. Jag började plocka upp böckerna igen. Först var det helt tyst förutom dem avlägsna rösterna från lärare. Sen hörde jag steg. Förmodligen en stackare som glömt något. Just som jag ställde mig upp och vände mig om för att hämta böckerna som folk sparkat iväg gick jag rätt in i någon och trillade baklänges.
“ Oj! Förlåt, hur gick det? “ sa den främmande rösten. Jag kollade upp och såg ansiktet på en främling. En väldigt, väldigt, väldigt söt kille som stod över mig kollade ner på mig och I mina... Mina böcker! Jag kollade I korridoren och dem var inte där. Jag kollade på honom igen. Han satte ner böckerna och höll ut en hjälpande hand. Jag tog inte hans hand men ställde mig upp och kollade på honom.
“ Okej... “ sa han generat och böjde sig ner för att plocka upp böckerna som dem sträckte ut dem åt henne. Jag tog böckerna och lade in dem I skåpet.
“ Tack... “ sa jag tyst.
“ Wow, den pratar. “ sa han och log charmigt. Jag stirrade på honom. “ Åh... Förlåt... “ sa han och det såg ut som om han menade det.
“ Det är lugnt... “ sa jag sakta.
“ Jo... “ Jag trodde att han skulle säga att han var tvungen att gå och att han tyckte jag var riktigt konstig och ville hålla sig borta från mig, men jag blev överraskad. “ Jag är ny här... Och jag vet inte vart allt ligger... Kanske skulle du kunna visa mig runt nån gång... Eh... Vad heter du? “ sa han. Han såg väldigt obekväm ut. Men inte att han hade svårt att vara nära mig, mer som om han var generad och inte ville visa det.
“ Haily. Och du? “ sa jag och låste mitt skåp. Han log.
“ Jag heter Chris. “ Min mun föll vidöppen.
“ Vad sa du? “
“ Chris. Chris Johannsen. “ sa han förvirrat. Jag kände hur tårarna vill bryta ut, men jag tillät dem inte.
“ Jag är sen. “ sa jag halv kvävt och gick med stora steg därifrån. Några meter därifrån kom jag på att jag låste in mina historia böcker som jag behövde. Generat gick jag tillbaka, öppnade mitt skåp och letade efter historieboken.
“ Så... Skulle du vilja visa mig runt någon gång? “ frågade han och jag hörde att han hoppades på ett ja. Jag hittade min bok och tog ut den.
“ Jag vet inte om jag hinner. “ sa jag hårt och låste mitt skåp och gick iväg, lämnade honom ensam i korridoren.
Jag öppnade dörren så tyst som jag kunde och smög in I klassrummet. Jag hörde viskningar och några fniss när jag gick bakåt mot min plats.
“ Sen igen ser jag, miss Roberts... “ sa Mr Williams in I svarta tavlan. Jag mumlade en ursäkt och satte mig ner. Mr Williams vände sig om och kollade på alla.
“ Idag börjar vi på nytt tema eftersom vi avslutade våra förra tema, andra världskriget, igår. Idag ska vi börja lära oss historien av... “ han gjorde en paus för att bygga upp spänningen. Det funkade inte. “ ... Vampyrer. “ sa han och log slugt. Jag kollade upp och kände en rysning nerför ryggraden. Jag hörde mummel runtom i klassrummet men Mr Williams gav dem en blick och det blev tyst.
“ Vår vetskap om vampyrerna började trehundra år sen. Eller i alla fall hela mänskligheten fick reda på det då. “ sa han och gick fram och tillbaka. “ EN man vid namn Hans från Sverige studerade gamla berättelser om magiska varelser. Till exempel, vampyrer. En dag kom han på att det inte bara var fantasier och sagor. Det var på riktigt. Han var ute en natt och studerade natt varelser När han såg en kvinna bli iväg släpad av en väldigt blek man med en slängkappa. Hans földe efter dem, spionerade på dem. Han kikade runt hörnet och såg mannen sänka sina tänder i kvinnans hals. Han sprang iväg så fort som han kunde och nästa dag gick han till rådet och berättade vad han sett. Dem bara skrattade åt honom. Hans ville bevisa att det han såg var äkta. Till sist gick rådet med på det och följde med honom ut under dagtid för att se om det var på riktigt. Och såklart såg dem honom inte igen, för vampyrer kommer aldrig ut på dagtid. “ berättade han. Jag lyssnade tålmodigt och kollade aldrig iväg. Precis som Mr Williams öppnade munnen för att fortsätta öppnades dörren och alla kollade dit. I dörren, stod Chris. Jag flämtade tyst och kollade omedelbart ner.
Läs och njut,
Hej då! :)
Kommentarer
Trackback
