Oaccepterad kapitel 1, del 2/3
“ Ah, Mr Johannsen. “ sa Mr Williams och log. “ Kom in. “ Chris log och gick in.
“ Tack, Mr Williams. “ sa han.
“ Vi har en plats åt dig bredvid Miss Roberts. “ sa han och gjorde en gest mot den tomma platsen bredvid mig. Jag gömde ansiktet i boken och hörde hans steg komma närmare. Jag hörde stolen dras ut och någon satte sig ner.
“ Miss Roberts, sover du på lektionen? “ frågade Mr Williams irriterat.
“ Nej, Mr Williams...” sa jag tyst och kollade upp.
“ Bra. Lägg undan boken och ta upp din penna då. “sa han hårt och sen kollade på hela klassen.
“Jag delar ut dem här papperna och ni ska skriva ner allt ni vet om vampyrer. “ sa han som han tog upp en bunt tomma papper och började dela ut dem. En sak jag märkte var att som ordet 'vampyrer' kom över Mr Williams läppar, blev Chris ögon större och hela hans kropp spände sig. Men bara i en sekund innan han kollade på mig och log. Jag kollade omedelbart rakt fram. Från hörnet av mitt öga så jag hur hans leende tynade bort och hans huvud hände sig neråt. Jag kände mig skyldig... Det var inte hans fel att hans föräldrar döpte honom till samma namn som min döda bästa vän... Jag fick ett papper och började skriva. 'Vampyrer' skrev jag högst upp och väntade sedan en sekund innan jag började skriva.
Vampyrerna var dem första nattvarelserna att bli upptäckta. Dem är onds och grymma, och dem mördar människor för att ge föda åt sig själva. Dem blev upptäckta för 300 år sen av en amerikan vid namn Charles Pride. Han, precis som Hans Andersson, var väldigt intresserad av nattvarelser och var väldigt intresserad av Hans arbete. Han, i skillnad till väldigt många, trodde på Hans. Så Charles gick ut en gång med sina vänner och precis som Charles hoppades, såg dem en vampyr. Hans vänner berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som fick panik. Det var stora nyheter, och folk började låsa in sig själva. . Några trodde dem var modiga, och utmanade bestarna, men det ledde bara till deras egen död. Men vissa människor lyckades faktiskt döda vampyrer, och det betydde krig. Dem två arterna slogs för sina döda familjer och så fortsatte det i århundraden. De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. Vampyrer är väldigt bleka och har glödande röda ögon. Dem har huggtänder som är fyllda med gift. Om du blir biten av en vampyr så förlorar du din rörelseförmåga och dem börjar dricka ditt blod. Om en vampyr biter dig utan att dricka ditt blod, så injicerar dem in giftet i din kropp. Om du får exakta mängden av gift, så förvandlas du till en vampyr. För mycket eller för lite, dör du. Det gör också ditt blod odrickbart för vampyrer. Vampyrer brinner i solljus och försvagas av vitlök och eld. Vigvatten och kors fungerar inte på vampyrer, även om vissa tror på det i alla fall. Det finns olika sätt att döda en vampyr. En träpåle genom hjärtat, skära av huvudet på den eller bränna den. Vampyrer är snabbare och mycket starkare än människor, men vampyrer är ofta ute efter att jaga män. Kvinnor och barn har ett speciellt sorts blod som för vampyrer är delikat, och vampyrer ger inte ofta sig själv den lyxen.
Jag skrev och skrev, allt som jag visste om vampyrer fyllde pappret. Jag var så inne i uppgiften att jag inte märkte att Mr Williams stod bakom min rygg och läste varje ord jag skrev förrän han började skratta högt för något jag skrev. Jag tappade all min koncentration och kollade upp på honom.
“ Är något fel, Mr Williams? “ frågade jag tyst.
“ Låt mig läsa upp inför hela klassen, då tror jag nog du ser ditt misstag. “ sa han elakt och tog pappret och började gå fram framför klassen. Åh nej...
“ De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han och kollade på mig. Klassrummet fylldes med skratt. “ Ser du ditt misstag? “ frågade han och log. Jag kollade förvirrad på honom. Det hela lät logiskt för mig.
“ Nej, det gör jag inte... “ sa jag tveksamt.
“ Låt mig vara mer specifik. “ sa han och hostade. “ Medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han. “ Förstår du nu? “ frågade han, nu mer irriterad.
“ Nej... “ sa jag långsamt.
“ Åh, för i helvete! Hur efterbliven är du?! “ Mer skratt. “ Vampyrer har inget samvete! “ skrek han åt mig. Jag nickade långsamt.
“ Det tror jag faktiskt dem har... “ sa jag tyst.
“ Men nu, miss Roberts... Handlar det inte om tro. Utan om fakta. “ sa han precis som klockan ringde. Jag plockade snabbt upp mina böcker och sprang ut. Fort till mitt skåp, låste upp det, lade in böckerna, låste det. Precis som jag tänkte springa till tjejtoaletten tog en hand tag i min arm. Jag kollade upp på ansiktet med tårar i ögonen.
“ Hej, Är du okej? ” frågade Chris snällt och kollade ledsamt på mig... Som om han ville hålla om mig, torka bort mina tårar och säga att allt var okej. Även om inget var det... Jag stönade irriterat.
“ Ser jag ut att vara okej?! “ skrek jag slet min arm ur hans grepp innan jag sprang mot tjejtoaletten, lämnade honom ensam i korridoren igen.
Jag satt i ett av dem små båsen och nu hade jag suttit där ett tag. Jag kollade på klottret på väggarna och läste dem små meddelanden som stod där. Julia hjärta Isaac. Jag är kär. Johanna var här. Dem mesta av det var skrivet med läppstift. Jag kollade runt i det lilla båset och såg att spegeln va sprucken. Först kollade jag bara på den men sen tok jag en liten skärva som jag tryckte genom skinnet på mitt högra pekfinger. På väggen skrev jag, med mitt egna blod... Vad har jag gjort för att förtjäna det här...?
Lunch. Jag brukade inte ofta äta i cafeterian, men jag ville inte visa mig svag. När jag gick in i cafeterian hörde jag mummel och folk som skrek ord åt mig men jag ignorerade dem. Jag tog en bricka och ställde mig i ledet. Jag tog en macka och ett äpple och vände mig om för att leta efter en plats. Då såg jag det. Ett nästan tomt bord. Den enda som satt där var... Chris. Såklart. Han vinkade och log åt mig. Jag kollade på honom och sen kollade jag panikslaget runt i cafeterian och hitta min räddning. En grupp människor lämnade precis ett bord och jag skyndade mig dit. Jag satte mig ner med ryggen mot Chris och kollade ner. Det kunde ha varit en genial plan! Förutom den delen då jag mötte hans ögon... Annars hade jag kunna låtsas att jag inte såg honom... Jag kunde såklart säga att jag trodde han menade någon annan, men det var så uppenbart att han kollade på mig. Jag tog upp mitt äpple och precis som jag bet av en bit satte sig någon bredvid mig. Av chock, attackerade äpplet min hals och fastnade. Jag hostade och hostade till äppelbiten kom loss och jag spottade ut det på en servett som jag snabbt vek ihop innan jag kollade upp på den som satt bredvid mig. Såklart var det Chris.
“ Jag tyckte det skulle vara slöseri på utrymme med två bord som bara en person satt vid. “ sa han och log åt mig. Min hand var fortfarande vid min hals och jag bara kollade på honom. “ Åh... Skrämde jag dig? “ sa han och log, och kände hur mina kinder blev röda. Han skrattade. “ Eller var det bara ett äckligt äpple? “ frågade han. Jag bara kollade på honom. “ Snälla... Säg något... Få mig inte att känna mig som en komplett idiot. “ sa han och vände sig mot mig så att våra knän nuddade varann. Jag rös. Han rör vid mig. Det var den enda tanken som fyllde mitt huvud. Min röst var borta, och mina ögon hade drunknat i hans.
“ Ja, det här blir ju lite pinsamt för mig... “ sa han lågt och kollade ner, flyttade sig bort från mig. Min värld föll samman när hans knä slutade nudda mitt.
“ Nej. “ sa jag fort och lutade mig lätt mot honom. Han kollade chockat på mig fört men sen log han. Åh nej... Varför sa jag så? Är jag värkligen så efterbliven som Mr Williams sa?! Jag kollade generat ner.
“ Vad har du emot mig? “ frågade han. Jag kollade chockat upp på honom.
“ Vad pratar du om? “
“ Så fort som du hörde vem jag var, så har du undvikit mig. Du gick iväg från mig, ignorerar mig. Varför? Stinker jag? “ frågade han med ett halvt leende på slutet som snabbt försvann. Jag log kort och kollade sedan ner.
“ Det är inget. Jag menar... Jag har inget emot dig. Det är bara... Inget. Och jag undviker dig inte. Det är bara sån jag är runt folk. “ Jag mötte hans ögon.
“ Så du har inget emot mig alls? “ frågade han och log.
“ Nej, inte alls. “ sa jag. Han var inte lik någon annan. Han dömde inte. Så fort jag sa orden så lutade han sig mot mig med sina läppar en centimeter från mina. Jag slog till honom.
“ Vad tror du att du håller på med?! “ skrek jag åt honom. Han log och kollade på mig. Jag hade inte gjort honom illa alls.
“ Du sa att du inte hade något emot mig. Och det betyder verkligen inte något. “ sa han och log.
“ Ja då måste jag säga att jag har väldigt mycket emot dig. “ sa jag hårt och ställde mig upp. Jag tog min bricka och gick iväg. Jag kände hans blick och hans sarkastiska leende i min rygg. Jag hade fel. Han var bara ute efter att göra bort mig...
Kände att det var dags för en ny del ;)
Hejdå!
“ Tack, Mr Williams. “ sa han.
“ Vi har en plats åt dig bredvid Miss Roberts. “ sa han och gjorde en gest mot den tomma platsen bredvid mig. Jag gömde ansiktet i boken och hörde hans steg komma närmare. Jag hörde stolen dras ut och någon satte sig ner.
“ Miss Roberts, sover du på lektionen? “ frågade Mr Williams irriterat.
“ Nej, Mr Williams...” sa jag tyst och kollade upp.
“ Bra. Lägg undan boken och ta upp din penna då. “sa han hårt och sen kollade på hela klassen.
“Jag delar ut dem här papperna och ni ska skriva ner allt ni vet om vampyrer. “ sa han som han tog upp en bunt tomma papper och började dela ut dem. En sak jag märkte var att som ordet 'vampyrer' kom över Mr Williams läppar, blev Chris ögon större och hela hans kropp spände sig. Men bara i en sekund innan han kollade på mig och log. Jag kollade omedelbart rakt fram. Från hörnet av mitt öga så jag hur hans leende tynade bort och hans huvud hände sig neråt. Jag kände mig skyldig... Det var inte hans fel att hans föräldrar döpte honom till samma namn som min döda bästa vän... Jag fick ett papper och började skriva. 'Vampyrer' skrev jag högst upp och väntade sedan en sekund innan jag började skriva.
Vampyrerna var dem första nattvarelserna att bli upptäckta. Dem är onds och grymma, och dem mördar människor för att ge föda åt sig själva. Dem blev upptäckta för 300 år sen av en amerikan vid namn Charles Pride. Han, precis som Hans Andersson, var väldigt intresserad av nattvarelser och var väldigt intresserad av Hans arbete. Han, i skillnad till väldigt många, trodde på Hans. Så Charles gick ut en gång med sina vänner och precis som Charles hoppades, såg dem en vampyr. Hans vänner berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som berättade för sina vänner, som fick panik. Det var stora nyheter, och folk började låsa in sig själva. . Några trodde dem var modiga, och utmanade bestarna, men det ledde bara till deras egen död. Men vissa människor lyckades faktiskt döda vampyrer, och det betydde krig. Dem två arterna slogs för sina döda familjer och så fortsatte det i århundraden. De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. Vampyrer är väldigt bleka och har glödande röda ögon. Dem har huggtänder som är fyllda med gift. Om du blir biten av en vampyr så förlorar du din rörelseförmåga och dem börjar dricka ditt blod. Om en vampyr biter dig utan att dricka ditt blod, så injicerar dem in giftet i din kropp. Om du får exakta mängden av gift, så förvandlas du till en vampyr. För mycket eller för lite, dör du. Det gör också ditt blod odrickbart för vampyrer. Vampyrer brinner i solljus och försvagas av vitlök och eld. Vigvatten och kors fungerar inte på vampyrer, även om vissa tror på det i alla fall. Det finns olika sätt att döda en vampyr. En träpåle genom hjärtat, skära av huvudet på den eller bränna den. Vampyrer är snabbare och mycket starkare än människor, men vampyrer är ofta ute efter att jaga män. Kvinnor och barn har ett speciellt sorts blod som för vampyrer är delikat, och vampyrer ger inte ofta sig själv den lyxen.
Jag skrev och skrev, allt som jag visste om vampyrer fyllde pappret. Jag var så inne i uppgiften att jag inte märkte att Mr Williams stod bakom min rygg och läste varje ord jag skrev förrän han började skratta högt för något jag skrev. Jag tappade all min koncentration och kollade upp på honom.
“ Är något fel, Mr Williams? “ frågade jag tyst.
“ Låt mig läsa upp inför hela klassen, då tror jag nog du ser ditt misstag. “ sa han elakt och tog pappret och började gå fram framför klassen. Åh nej...
“ De gamla vampyrerna, som några fortfarande är fyllda med hämnd, har en slängkappa, medan de yngre inte har det. Dem äldre är mer aggressiva och dödar den första människan den får tag på, medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han och kollade på mig. Klassrummet fylldes med skratt. “ Ser du ditt misstag? “ frågade han och log. Jag kollade förvirrad på honom. Det hela lät logiskt för mig.
“ Nej, det gör jag inte... “ sa jag tveksamt.
“ Låt mig vara mer specifik. “ sa han och hostade. “ Medan dem yngre har mer av ett samvete. “ sa han. “ Förstår du nu? “ frågade han, nu mer irriterad.
“ Nej... “ sa jag långsamt.
“ Åh, för i helvete! Hur efterbliven är du?! “ Mer skratt. “ Vampyrer har inget samvete! “ skrek han åt mig. Jag nickade långsamt.
“ Det tror jag faktiskt dem har... “ sa jag tyst.
“ Men nu, miss Roberts... Handlar det inte om tro. Utan om fakta. “ sa han precis som klockan ringde. Jag plockade snabbt upp mina böcker och sprang ut. Fort till mitt skåp, låste upp det, lade in böckerna, låste det. Precis som jag tänkte springa till tjejtoaletten tog en hand tag i min arm. Jag kollade upp på ansiktet med tårar i ögonen.
“ Hej, Är du okej? ” frågade Chris snällt och kollade ledsamt på mig... Som om han ville hålla om mig, torka bort mina tårar och säga att allt var okej. Även om inget var det... Jag stönade irriterat.
“ Ser jag ut att vara okej?! “ skrek jag slet min arm ur hans grepp innan jag sprang mot tjejtoaletten, lämnade honom ensam i korridoren igen.
Jag satt i ett av dem små båsen och nu hade jag suttit där ett tag. Jag kollade på klottret på väggarna och läste dem små meddelanden som stod där. Julia hjärta Isaac. Jag är kär. Johanna var här. Dem mesta av det var skrivet med läppstift. Jag kollade runt i det lilla båset och såg att spegeln va sprucken. Först kollade jag bara på den men sen tok jag en liten skärva som jag tryckte genom skinnet på mitt högra pekfinger. På väggen skrev jag, med mitt egna blod... Vad har jag gjort för att förtjäna det här...?
Lunch. Jag brukade inte ofta äta i cafeterian, men jag ville inte visa mig svag. När jag gick in i cafeterian hörde jag mummel och folk som skrek ord åt mig men jag ignorerade dem. Jag tog en bricka och ställde mig i ledet. Jag tog en macka och ett äpple och vände mig om för att leta efter en plats. Då såg jag det. Ett nästan tomt bord. Den enda som satt där var... Chris. Såklart. Han vinkade och log åt mig. Jag kollade på honom och sen kollade jag panikslaget runt i cafeterian och hitta min räddning. En grupp människor lämnade precis ett bord och jag skyndade mig dit. Jag satte mig ner med ryggen mot Chris och kollade ner. Det kunde ha varit en genial plan! Förutom den delen då jag mötte hans ögon... Annars hade jag kunna låtsas att jag inte såg honom... Jag kunde såklart säga att jag trodde han menade någon annan, men det var så uppenbart att han kollade på mig. Jag tog upp mitt äpple och precis som jag bet av en bit satte sig någon bredvid mig. Av chock, attackerade äpplet min hals och fastnade. Jag hostade och hostade till äppelbiten kom loss och jag spottade ut det på en servett som jag snabbt vek ihop innan jag kollade upp på den som satt bredvid mig. Såklart var det Chris.
“ Jag tyckte det skulle vara slöseri på utrymme med två bord som bara en person satt vid. “ sa han och log åt mig. Min hand var fortfarande vid min hals och jag bara kollade på honom. “ Åh... Skrämde jag dig? “ sa han och log, och kände hur mina kinder blev röda. Han skrattade. “ Eller var det bara ett äckligt äpple? “ frågade han. Jag bara kollade på honom. “ Snälla... Säg något... Få mig inte att känna mig som en komplett idiot. “ sa han och vände sig mot mig så att våra knän nuddade varann. Jag rös. Han rör vid mig. Det var den enda tanken som fyllde mitt huvud. Min röst var borta, och mina ögon hade drunknat i hans.
“ Ja, det här blir ju lite pinsamt för mig... “ sa han lågt och kollade ner, flyttade sig bort från mig. Min värld föll samman när hans knä slutade nudda mitt.
“ Nej. “ sa jag fort och lutade mig lätt mot honom. Han kollade chockat på mig fört men sen log han. Åh nej... Varför sa jag så? Är jag värkligen så efterbliven som Mr Williams sa?! Jag kollade generat ner.
“ Vad har du emot mig? “ frågade han. Jag kollade chockat upp på honom.
“ Vad pratar du om? “
“ Så fort som du hörde vem jag var, så har du undvikit mig. Du gick iväg från mig, ignorerar mig. Varför? Stinker jag? “ frågade han med ett halvt leende på slutet som snabbt försvann. Jag log kort och kollade sedan ner.
“ Det är inget. Jag menar... Jag har inget emot dig. Det är bara... Inget. Och jag undviker dig inte. Det är bara sån jag är runt folk. “ Jag mötte hans ögon.
“ Så du har inget emot mig alls? “ frågade han och log.
“ Nej, inte alls. “ sa jag. Han var inte lik någon annan. Han dömde inte. Så fort jag sa orden så lutade han sig mot mig med sina läppar en centimeter från mina. Jag slog till honom.
“ Vad tror du att du håller på med?! “ skrek jag åt honom. Han log och kollade på mig. Jag hade inte gjort honom illa alls.
“ Du sa att du inte hade något emot mig. Och det betyder verkligen inte något. “ sa han och log.
“ Ja då måste jag säga att jag har väldigt mycket emot dig. “ sa jag hårt och ställde mig upp. Jag tog min bricka och gick iväg. Jag kände hans blick och hans sarkastiska leende i min rygg. Jag hade fel. Han var bara ute efter att göra bort mig...
Kände att det var dags för en ny del ;)
Hejdå!
Oaccepterad kapitel 1, del 1/3
Min röst ekade mellan bergen och jag log smått. Jag har alltid varit en bra sångerska och jag älskade att höra min egen röst. Sången är den enda sak jag någonsin varit bra på, och jag har alltid skrytit så mycket som jag kunde om det. Kanske var det en av anledningarna varför ingen ville vara med mig... Jag suckade... Bara en ville vara med mig. Istället för att tycka illa om mig så avgudade hon min röst, och såg mig som en professionell sångerska. Den tjejen, mitt enda fan, min enda vän, gick bort för några veckor sen i en hajattack nära kusten. Dem var väldigt sällsynta, och oftast inte farliga, men hon dog. Inte med en gång, men på väg till sjukhuset. Jag grät och kände mig ensammare än någonsin väldigt länge. Och det gör jag fortfarande. Jag satte mig ner på en stor sten och lade armarna om mina knän och kände hur tårarna fyllde mina ögon. Jag är helt ensam. Ingen vill vara nära mig. Ingen vill ha med mig att göra. I skolan är jag som ett spöke, hemma är jag som ett spöke, på stan är jag som ett spöke, men här... Det här är den enda platsen där jag kan vara mig själv. Utan att folk skrattar åt mig. Jag lyfte på mitt huvud och även med en suddig kant av tårar kunde jag se att solen var på väg ner. Jag måste vara tillbaka innan solnedgången. Så jag ställde mig upp, tog min jacka och väska, vände mig om en sista gång och började gå på väg hem till min moster. Mina föräldrar lämnade mig när jag var fem och min moster Monique har tagit hand om mig sen dess. Jag vet inte vad som hände dem, och jag vill inte veta. Dem övergav mig, och jag slutade bry mig för ett tag sig. På min femtonde födelsedag förra månaden bestämde jag mig för att bli en oberoende kvinna. Inte för att jag hade ett val... Men jag skulle börja leva mitt liv utan alla klagomål. Jag gick fort och solen försvann mer och mer.
" Haily! " hörde jag Monique skrika några meter bort.
" Kommer! " skrek jag tillbaka. Jag hörde dörren stångas och jag gick några steg till, sen såg jag huset. Det var ett enkelt hus med skog runtom allt. Det tog ett tag att åka till stan Men det var mycket bättre att ha lite distans till allt. Jag sprang dem sista stegen till huset och jag gick in och stände dörren hårt efter mig innan jag låste.
" Haily! Du vet att du inte kan vara ute så sent! Tänk om du inte hade kommit tillbaka i tid och vampyrerna hade tagit dig! " skrek hon åt mig och jag såg soppsleven i hennes hand precis som jag kände lukten.
" Jag vet, jag vet. Du har sagt det miljoner gånger. " sa jag och lade min väska på en stol bredvid dörren.
" Och ändå så lyssnar du aldrig! " sa hon och jag suckade. Jag kollade runt i den lilla hallen innan jag gick in i köket. Och om någon undrar; Ja. Vi lever i en värld där vampyrens existens inte är en hemlighet. Vampyrerna kommer bara fram efter solnedgången och dem är farliga och törstiga. Många människor har blivit mördade av vampyrer för att dem är ute efter solnedgången. Väldigt många överreagerar och går runt med vitlöks parfym and låser sina dörrar och fönster hårt. Men alla vet att vampyrer inte kan visa sig i solljus och kan inte komma in i ett hus oinbjuden. Monique är bara väldigt noga med att låsa dörren. Hennes yngsta dotter, Diana, är bara två år och älskar ett äventyr. Diana gick ut en gång, när vi inte brydde oss om att låsa dörren. Monique såg henne genom fönstret och riskerade hennes liv genom att springa ut efter Diana. Vampyrer är snabba, väldigt snabba, och jag tror att dem lätt skulle kunna fått tag på Monique och Diana. Men vampyrerna har svårare för att döda kvinnor och barn, än vad dem har att döda män. Jag kollade i soppskålen på bordet, gjorde en min och gick sedan in i mitt rum. Jag var inte hungrig, och verkligen inte på humör över att se skuggorna i skogen. Idag var det fullmåne. En äkta vampyrnatt. Och mitt rum hade inga fönster.
Jag satt under mitt skrivbord med bilden av min döda vän och med tårar i ögonen. Jag har inte riktigt kommit över hennes död än... Frågan är om jag någonsin kommer det. Jag suckade och stängde ögonen en stund. Jag såg hennes ansikte framför mig. Hennes mörkgröna ögon som alltid hade en glimt av kärlek, omtanke och sann vänskap i dem. Hennes mörkbruna lockiga hår med rött stänk som nådde henne till midjan. Hon var kort och hade ett naturligt leende på läpparna. Hennes namn var Chris. Hon föddes på julafton. Hennes föräldrar döpte henne efter det engelska ordet Christmas. Jag öppnade mina ögon och ställde mig långsamt upp. Sen tog jag min dagbok och slängde mig på sängen. Jag tog upp min penna och öppnade boken.
Kära dagbok... Det finns ingen chans att jag någonsin kommer glömma Chris... Jag tänker på henne hela tiden. Jag går aldrig till kusten numera, Jag sjunger aldrig sången jag skrev till henne. Tårarna besöker mina ögon hela tiden, och jag börjar bli trött på dem... Jag är ensam i en värld av mörker... Det är ingen som bryr sig om mig längre... Inte ens Diana vill att jag leker kurragömma med henne längre! Jag trodde aldrig att... Att jag skulle vilja döda mig själv...
Jag lade undan boken och somnade. Mina drömmar var fyllda med röda ögon och blod... Jag stod på mitt ställe och kollade runt. Allt jag såg var mörka figurer med röda ögon och blodiga huggtänder... En av dem höll Monique, en annan Diana, en annan Miranda och en annan... Chris... Hon kämpade för att komma loss och hennes bruna hår studsade mot hennes kropp. Hennes leende var borta, och ersatt av en skrämd min. Jag tog ett steg mot henne och de två vampyrer som höll Diana, Miranda och Monique kom närmare med sina huggtänder mot Dianas, Mirandas och Moniques halsar... Jag tog ett steg tillbaka och dem backad igen. Fan. Jag kunde inte rädda en utan att dem andra tre skulle bli mördade... Jag kollade runt på alla fyra av dem.
" Snälla? Låt dem gå! " Skrek jag till vampyrerna. Dem bara stod där och kollade på mig med sina röda ögon. " Snälla?! " skrek jag igen och jag såg hur en av vampyrerna slickade sig om läpparna. Jag stirrade på honom och jag såg att han kollade på min nacke. Jag kollade ner och såg mitt blod pulsera ut genom ett stort bitmärke på min hals.
" Vad i...? " När orden kom över mina läppar så tog dem fyra vampyrerna som höll min familj och vän ett tag om deras nackar och bröt dem innan dem kastade sig tillsammans med dem andra vampyrerna mot mig. Jag vaknade i ett skrik och kollade runt. Sen kände jag på mitt nacke. Inget sår... Jag suckade lättat och kollade mot klockan. En timme kvar till soluppgång... Jag stönade irriterat och kastade min kudde över ansiktet. Att drömma mardrömmar om vampyrer var inte något nytt. Men varje gång, var det lika läskigt... Jag satte mig upp och kollade runt i mitt lilla rum. Jag suckade, ställde mig upp och gick fram till min garderob där jag tog ut ett par blå jeans och en söt tröja. Sen gick jag till min spegel och borstade ut mitt korta svarta hår. Jag såg mina ögon och flämtade till. Dem var röda... Glödande röda... Precis som ögonen på vampyrerna i mina mardrömmar. Jag blinkade några gånger och mina ögon blev gråa igen. Va? Jag såg den röda färgen! Det kan inte ha varit inbillning... Miranda, Moniques äldre dotter som var sju, kom in genom dörren. Hennes långa svart hår räckte henne till revbenen och hon kollade på mig under sin lugg som var bara lite för lång, så man såg bara halva hennes ögon. Vänta... Hennes ögon var svarta...
“ Haily... “ sa hon tyst med en ljus röst.
“ Ja? “ sa jag sakta, lite förvirrad över hennes ögon. Hennes ögon var ljusblå, inte svarta!
“ Är du rädd? “ frågade hon och kollade mig rätt in I ögongloben. Jag kollade förvånat på henne.
“ Va? “
“ Är du rädd för vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? “ frågade hon. Jag kollade på henne både chockad och rädd.
“ Miranda! Frukost! “ hörde jag Monique skrika från köket. Miranda stängde sina ögon och när hon öppnade dem var dem blå igen, och hon log mot mig.
“ God morgon, Haily. “ sa hon innan hon vände sig om och började gå mot köket. Jag kollade förvirrat efter henne. Vad menade hon med det? Hennes ord ekade I mina tankar... Vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? När dem fångar mig? Hur vet hon att dem ska fånga mig? Vad är det för fel på henne...? Vad vet hon, som hon inte berättar för mig?
Jag tog ut mina böcker ur skåpet och skulle precis stänga det när jag såg en lapp mellan min matematik- och engelska-bok. Förrvirrad sträckte jag mig efter lappen och samma stund som jag drog, trillade alla mina böcker ut och begravde mig. Under alla böcker skratten som fyllde korridoren. Alla skrattade åt mig. Jag knuffade undan böckerna över mig och kollade på lappen. 'Är din bok-säng skön?' Jag ställde mig upp och rev sönder lappen och kollade mig omkring. Alla skrattade åt mig. Med tårar I ögonen satte jag mig ner och började lägga in böckerna I skåpet. Klockan ringde. Jag stönade irriterat och drämde huvudet i det tomma skåpet bredvid mitt. Nu skulle jag bli sen också! Folk började gå förbi och dem som trodde dem var coola sparkade iväg mina böcker på vägen därifrån. I gengäld stirrade jag surt på dem, och det gjorde att dem skrattade åt mig. Jag började plocka upp böckerna igen. Först var det helt tyst förutom dem avlägsna rösterna från lärare. Sen hörde jag steg. Förmodligen en stackare som glömt något. Just som jag ställde mig upp och vände mig om för att hämta böckerna som folk sparkat iväg gick jag rätt in i någon och trillade baklänges.
“ Oj! Förlåt, hur gick det? “ sa den främmande rösten. Jag kollade upp och såg ansiktet på en främling. En väldigt, väldigt, väldigt söt kille som stod över mig kollade ner på mig och I mina... Mina böcker! Jag kollade I korridoren och dem var inte där. Jag kollade på honom igen. Han satte ner böckerna och höll ut en hjälpande hand. Jag tog inte hans hand men ställde mig upp och kollade på honom.
“ Okej... “ sa han generat och böjde sig ner för att plocka upp böckerna som dem sträckte ut dem åt henne. Jag tog böckerna och lade in dem I skåpet.
“ Tack... “ sa jag tyst.
“ Wow, den pratar. “ sa han och log charmigt. Jag stirrade på honom. “ Åh... Förlåt... “ sa han och det såg ut som om han menade det.
“ Det är lugnt... “ sa jag sakta.
“ Jo... “ Jag trodde att han skulle säga att han var tvungen att gå och att han tyckte jag var riktigt konstig och ville hålla sig borta från mig, men jag blev överraskad. “ Jag är ny här... Och jag vet inte vart allt ligger... Kanske skulle du kunna visa mig runt nån gång... Eh... Vad heter du? “ sa han. Han såg väldigt obekväm ut. Men inte att han hade svårt att vara nära mig, mer som om han var generad och inte ville visa det.
“ Haily. Och du? “ sa jag och låste mitt skåp. Han log.
“ Jag heter Chris. “ Min mun föll vidöppen.
“ Vad sa du? “
“ Chris. Chris Johannsen. “ sa han förvirrat. Jag kände hur tårarna vill bryta ut, men jag tillät dem inte.
“ Jag är sen. “ sa jag halv kvävt och gick med stora steg därifrån. Några meter därifrån kom jag på att jag låste in mina historia böcker som jag behövde. Generat gick jag tillbaka, öppnade mitt skåp och letade efter historieboken.
“ Så... Skulle du vilja visa mig runt någon gång? “ frågade han och jag hörde att han hoppades på ett ja. Jag hittade min bok och tog ut den.
“ Jag vet inte om jag hinner. “ sa jag hårt och låste mitt skåp och gick iväg, lämnade honom ensam i korridoren.
Jag öppnade dörren så tyst som jag kunde och smög in I klassrummet. Jag hörde viskningar och några fniss när jag gick bakåt mot min plats.
“ Sen igen ser jag, miss Roberts... “ sa Mr Williams in I svarta tavlan. Jag mumlade en ursäkt och satte mig ner. Mr Williams vände sig om och kollade på alla.
“ Idag börjar vi på nytt tema eftersom vi avslutade våra förra tema, andra världskriget, igår. Idag ska vi börja lära oss historien av... “ han gjorde en paus för att bygga upp spänningen. Det funkade inte. “ ... Vampyrer. “ sa han och log slugt. Jag kollade upp och kände en rysning nerför ryggraden. Jag hörde mummel runtom i klassrummet men Mr Williams gav dem en blick och det blev tyst.
“ Vår vetskap om vampyrerna började trehundra år sen. Eller i alla fall hela mänskligheten fick reda på det då. “ sa han och gick fram och tillbaka. “ EN man vid namn Hans från Sverige studerade gamla berättelser om magiska varelser. Till exempel, vampyrer. En dag kom han på att det inte bara var fantasier och sagor. Det var på riktigt. Han var ute en natt och studerade natt varelser När han såg en kvinna bli iväg släpad av en väldigt blek man med en slängkappa. Hans földe efter dem, spionerade på dem. Han kikade runt hörnet och såg mannen sänka sina tänder i kvinnans hals. Han sprang iväg så fort som han kunde och nästa dag gick han till rådet och berättade vad han sett. Dem bara skrattade åt honom. Hans ville bevisa att det han såg var äkta. Till sist gick rådet med på det och följde med honom ut under dagtid för att se om det var på riktigt. Och såklart såg dem honom inte igen, för vampyrer kommer aldrig ut på dagtid. “ berättade han. Jag lyssnade tålmodigt och kollade aldrig iväg. Precis som Mr Williams öppnade munnen för att fortsätta öppnades dörren och alla kollade dit. I dörren, stod Chris. Jag flämtade tyst och kollade omedelbart ner.
Läs och njut,
Hej då! :)
" Haily! " hörde jag Monique skrika några meter bort.
" Kommer! " skrek jag tillbaka. Jag hörde dörren stångas och jag gick några steg till, sen såg jag huset. Det var ett enkelt hus med skog runtom allt. Det tog ett tag att åka till stan Men det var mycket bättre att ha lite distans till allt. Jag sprang dem sista stegen till huset och jag gick in och stände dörren hårt efter mig innan jag låste.
" Haily! Du vet att du inte kan vara ute så sent! Tänk om du inte hade kommit tillbaka i tid och vampyrerna hade tagit dig! " skrek hon åt mig och jag såg soppsleven i hennes hand precis som jag kände lukten.
" Jag vet, jag vet. Du har sagt det miljoner gånger. " sa jag och lade min väska på en stol bredvid dörren.
" Och ändå så lyssnar du aldrig! " sa hon och jag suckade. Jag kollade runt i den lilla hallen innan jag gick in i köket. Och om någon undrar; Ja. Vi lever i en värld där vampyrens existens inte är en hemlighet. Vampyrerna kommer bara fram efter solnedgången och dem är farliga och törstiga. Många människor har blivit mördade av vampyrer för att dem är ute efter solnedgången. Väldigt många överreagerar och går runt med vitlöks parfym and låser sina dörrar och fönster hårt. Men alla vet att vampyrer inte kan visa sig i solljus och kan inte komma in i ett hus oinbjuden. Monique är bara väldigt noga med att låsa dörren. Hennes yngsta dotter, Diana, är bara två år och älskar ett äventyr. Diana gick ut en gång, när vi inte brydde oss om att låsa dörren. Monique såg henne genom fönstret och riskerade hennes liv genom att springa ut efter Diana. Vampyrer är snabba, väldigt snabba, och jag tror att dem lätt skulle kunna fått tag på Monique och Diana. Men vampyrerna har svårare för att döda kvinnor och barn, än vad dem har att döda män. Jag kollade i soppskålen på bordet, gjorde en min och gick sedan in i mitt rum. Jag var inte hungrig, och verkligen inte på humör över att se skuggorna i skogen. Idag var det fullmåne. En äkta vampyrnatt. Och mitt rum hade inga fönster.
Jag satt under mitt skrivbord med bilden av min döda vän och med tårar i ögonen. Jag har inte riktigt kommit över hennes död än... Frågan är om jag någonsin kommer det. Jag suckade och stängde ögonen en stund. Jag såg hennes ansikte framför mig. Hennes mörkgröna ögon som alltid hade en glimt av kärlek, omtanke och sann vänskap i dem. Hennes mörkbruna lockiga hår med rött stänk som nådde henne till midjan. Hon var kort och hade ett naturligt leende på läpparna. Hennes namn var Chris. Hon föddes på julafton. Hennes föräldrar döpte henne efter det engelska ordet Christmas. Jag öppnade mina ögon och ställde mig långsamt upp. Sen tog jag min dagbok och slängde mig på sängen. Jag tog upp min penna och öppnade boken.
Kära dagbok... Det finns ingen chans att jag någonsin kommer glömma Chris... Jag tänker på henne hela tiden. Jag går aldrig till kusten numera, Jag sjunger aldrig sången jag skrev till henne. Tårarna besöker mina ögon hela tiden, och jag börjar bli trött på dem... Jag är ensam i en värld av mörker... Det är ingen som bryr sig om mig längre... Inte ens Diana vill att jag leker kurragömma med henne längre! Jag trodde aldrig att... Att jag skulle vilja döda mig själv...
Jag lade undan boken och somnade. Mina drömmar var fyllda med röda ögon och blod... Jag stod på mitt ställe och kollade runt. Allt jag såg var mörka figurer med röda ögon och blodiga huggtänder... En av dem höll Monique, en annan Diana, en annan Miranda och en annan... Chris... Hon kämpade för att komma loss och hennes bruna hår studsade mot hennes kropp. Hennes leende var borta, och ersatt av en skrämd min. Jag tog ett steg mot henne och de två vampyrer som höll Diana, Miranda och Monique kom närmare med sina huggtänder mot Dianas, Mirandas och Moniques halsar... Jag tog ett steg tillbaka och dem backad igen. Fan. Jag kunde inte rädda en utan att dem andra tre skulle bli mördade... Jag kollade runt på alla fyra av dem.
" Snälla? Låt dem gå! " Skrek jag till vampyrerna. Dem bara stod där och kollade på mig med sina röda ögon. " Snälla?! " skrek jag igen och jag såg hur en av vampyrerna slickade sig om läpparna. Jag stirrade på honom och jag såg att han kollade på min nacke. Jag kollade ner och såg mitt blod pulsera ut genom ett stort bitmärke på min hals.
" Vad i...? " När orden kom över mina läppar så tog dem fyra vampyrerna som höll min familj och vän ett tag om deras nackar och bröt dem innan dem kastade sig tillsammans med dem andra vampyrerna mot mig. Jag vaknade i ett skrik och kollade runt. Sen kände jag på mitt nacke. Inget sår... Jag suckade lättat och kollade mot klockan. En timme kvar till soluppgång... Jag stönade irriterat och kastade min kudde över ansiktet. Att drömma mardrömmar om vampyrer var inte något nytt. Men varje gång, var det lika läskigt... Jag satte mig upp och kollade runt i mitt lilla rum. Jag suckade, ställde mig upp och gick fram till min garderob där jag tog ut ett par blå jeans och en söt tröja. Sen gick jag till min spegel och borstade ut mitt korta svarta hår. Jag såg mina ögon och flämtade till. Dem var röda... Glödande röda... Precis som ögonen på vampyrerna i mina mardrömmar. Jag blinkade några gånger och mina ögon blev gråa igen. Va? Jag såg den röda färgen! Det kan inte ha varit inbillning... Miranda, Moniques äldre dotter som var sju, kom in genom dörren. Hennes långa svart hår räckte henne till revbenen och hon kollade på mig under sin lugg som var bara lite för lång, så man såg bara halva hennes ögon. Vänta... Hennes ögon var svarta...
“ Haily... “ sa hon tyst med en ljus röst.
“ Ja? “ sa jag sakta, lite förvirrad över hennes ögon. Hennes ögon var ljusblå, inte svarta!
“ Är du rädd? “ frågade hon och kollade mig rätt in I ögongloben. Jag kollade förvånat på henne.
“ Va? “
“ Är du rädd för vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? “ frågade hon. Jag kollade på henne både chockad och rädd.
“ Miranda! Frukost! “ hörde jag Monique skrika från köket. Miranda stängde sina ögon och när hon öppnade dem var dem blå igen, och hon log mot mig.
“ God morgon, Haily. “ sa hon innan hon vände sig om och började gå mot köket. Jag kollade förvirrat efter henne. Vad menade hon med det? Hennes ord ekade I mina tankar... Vad vampyrerna kommer göra när dem fångar dig? När dem fångar mig? Hur vet hon att dem ska fånga mig? Vad är det för fel på henne...? Vad vet hon, som hon inte berättar för mig?
Jag tog ut mina böcker ur skåpet och skulle precis stänga det när jag såg en lapp mellan min matematik- och engelska-bok. Förrvirrad sträckte jag mig efter lappen och samma stund som jag drog, trillade alla mina böcker ut och begravde mig. Under alla böcker skratten som fyllde korridoren. Alla skrattade åt mig. Jag knuffade undan böckerna över mig och kollade på lappen. 'Är din bok-säng skön?' Jag ställde mig upp och rev sönder lappen och kollade mig omkring. Alla skrattade åt mig. Med tårar I ögonen satte jag mig ner och började lägga in böckerna I skåpet. Klockan ringde. Jag stönade irriterat och drämde huvudet i det tomma skåpet bredvid mitt. Nu skulle jag bli sen också! Folk började gå förbi och dem som trodde dem var coola sparkade iväg mina böcker på vägen därifrån. I gengäld stirrade jag surt på dem, och det gjorde att dem skrattade åt mig. Jag började plocka upp böckerna igen. Först var det helt tyst förutom dem avlägsna rösterna från lärare. Sen hörde jag steg. Förmodligen en stackare som glömt något. Just som jag ställde mig upp och vände mig om för att hämta böckerna som folk sparkat iväg gick jag rätt in i någon och trillade baklänges.
“ Oj! Förlåt, hur gick det? “ sa den främmande rösten. Jag kollade upp och såg ansiktet på en främling. En väldigt, väldigt, väldigt söt kille som stod över mig kollade ner på mig och I mina... Mina böcker! Jag kollade I korridoren och dem var inte där. Jag kollade på honom igen. Han satte ner böckerna och höll ut en hjälpande hand. Jag tog inte hans hand men ställde mig upp och kollade på honom.
“ Okej... “ sa han generat och böjde sig ner för att plocka upp böckerna som dem sträckte ut dem åt henne. Jag tog böckerna och lade in dem I skåpet.
“ Tack... “ sa jag tyst.
“ Wow, den pratar. “ sa han och log charmigt. Jag stirrade på honom. “ Åh... Förlåt... “ sa han och det såg ut som om han menade det.
“ Det är lugnt... “ sa jag sakta.
“ Jo... “ Jag trodde att han skulle säga att han var tvungen att gå och att han tyckte jag var riktigt konstig och ville hålla sig borta från mig, men jag blev överraskad. “ Jag är ny här... Och jag vet inte vart allt ligger... Kanske skulle du kunna visa mig runt nån gång... Eh... Vad heter du? “ sa han. Han såg väldigt obekväm ut. Men inte att han hade svårt att vara nära mig, mer som om han var generad och inte ville visa det.
“ Haily. Och du? “ sa jag och låste mitt skåp. Han log.
“ Jag heter Chris. “ Min mun föll vidöppen.
“ Vad sa du? “
“ Chris. Chris Johannsen. “ sa han förvirrat. Jag kände hur tårarna vill bryta ut, men jag tillät dem inte.
“ Jag är sen. “ sa jag halv kvävt och gick med stora steg därifrån. Några meter därifrån kom jag på att jag låste in mina historia böcker som jag behövde. Generat gick jag tillbaka, öppnade mitt skåp och letade efter historieboken.
“ Så... Skulle du vilja visa mig runt någon gång? “ frågade han och jag hörde att han hoppades på ett ja. Jag hittade min bok och tog ut den.
“ Jag vet inte om jag hinner. “ sa jag hårt och låste mitt skåp och gick iväg, lämnade honom ensam i korridoren.
Jag öppnade dörren så tyst som jag kunde och smög in I klassrummet. Jag hörde viskningar och några fniss när jag gick bakåt mot min plats.
“ Sen igen ser jag, miss Roberts... “ sa Mr Williams in I svarta tavlan. Jag mumlade en ursäkt och satte mig ner. Mr Williams vände sig om och kollade på alla.
“ Idag börjar vi på nytt tema eftersom vi avslutade våra förra tema, andra världskriget, igår. Idag ska vi börja lära oss historien av... “ han gjorde en paus för att bygga upp spänningen. Det funkade inte. “ ... Vampyrer. “ sa han och log slugt. Jag kollade upp och kände en rysning nerför ryggraden. Jag hörde mummel runtom i klassrummet men Mr Williams gav dem en blick och det blev tyst.
“ Vår vetskap om vampyrerna började trehundra år sen. Eller i alla fall hela mänskligheten fick reda på det då. “ sa han och gick fram och tillbaka. “ EN man vid namn Hans från Sverige studerade gamla berättelser om magiska varelser. Till exempel, vampyrer. En dag kom han på att det inte bara var fantasier och sagor. Det var på riktigt. Han var ute en natt och studerade natt varelser När han såg en kvinna bli iväg släpad av en väldigt blek man med en slängkappa. Hans földe efter dem, spionerade på dem. Han kikade runt hörnet och såg mannen sänka sina tänder i kvinnans hals. Han sprang iväg så fort som han kunde och nästa dag gick han till rådet och berättade vad han sett. Dem bara skrattade åt honom. Hans ville bevisa att det han såg var äkta. Till sist gick rådet med på det och följde med honom ut under dagtid för att se om det var på riktigt. Och såklart såg dem honom inte igen, för vampyrer kommer aldrig ut på dagtid. “ berättade han. Jag lyssnade tålmodigt och kollade aldrig iväg. Precis som Mr Williams öppnade munnen för att fortsätta öppnades dörren och alla kollade dit. I dörren, stod Chris. Jag flämtade tyst och kollade omedelbart ner.
Läs och njut,
Hej då! :)
